Man kan definitivt säga att jag har lagt på ett kol när det gäller kanjipluggandet. Har haft seriösa cramming sessions hela helgen. Sedan gick det upp för mig att det finns roligare sätt att plugga på än att bara sitta och nöta och nöta och nöta och nöta…. Vi sjunger som bekant en hel del karaoke i det här hushållet och vad är bättre än att sjunga och plugga samtidigt?
Genom min pojkvän introducerades jag alltså för programmet Kugou (ku som i kull, fast lite mer uttdraget, och gou som i engelskans go ungefär). Kugou fungerar som Spotify för karaoke. Man söker helt enkelt på det man vill sjunga och lägger till det i en spelningslista. Mycket enkelt 🙂
Kruxet är bara det att allting är på kinesiska. Till och med de japanska låtarna är ibland skrivna med japanska och kinesiska om vartannat. Alltså de japanska fonetiska skriftspråken, men med inslag av kinesiska kanji. Exempelvis ser kanjit miru ut såhär på japanska: 見 men såhär på kinesiska: 见 och det blir ju skitbra träning för min kinesiska kan man tycka då, men riktigt så lätt var det såklart inte. 见 används aldrig ensamt och har inte samma betydelse som det japanska verbet miru. Det hade varit fint om man någon gång på något språk kunde översätta allt rakt av, men å andra sidan hade charmen med att lära sig ett nytt språk kanske försvunnit.
I linje med resten av det japanska samhället ska vi såklart vägas och mätas vi utlänningar också. I slutet av varje termin är det, efter ett par intensiva slutprovsdagar, dags att utvärderas av vår ansvariga lärare. Oftast får man en hel del bra tips och råd och ganska ofta ställs man till svars för sina onda gärningar (glömda läxor, frånvarodagar…) från den gångna terminen. Inget konstigt med det, men det som stör mig är vi även ska rankas efter provresultat. Det står tydligt och klart på våra betygsdokument vilken rank vi fått och det är antagligen meningen att det ska sporra oss att jobba hårdare för att nå bättre resultat. Saken är bara den att många icke-japaner inte fungerar på samma sätt och inte låter sig påverkas av den typen av press som japanerna tillämpar och utsätts för i sitt samhälle. Även om man har det på känn är det inte jätteroligt att få svart på vitt att man exempelvis är rankad som nummer tretton i en klass på tretton personer.
En annan sak som absolut inte existerar i vår undervisning är individen. Alla fungerar likadant (punkt) och därför är allas resultat jämförbara med varandra. De som inte kan engelska ska lära sig engelska lånord lika snabbt som de engelsktalande eleverna. På nästan samma sätt fungerar kanji. Man är förvisso lite ursäktad så länge man inte är kines, men i slutändan mäts vi alla med samma linjal och vägs på samma våg.
Jag och Chin tog dagen ungefär såhär seriöst:
Edit: Båda klarade sig vidare till nästa nivå (ingen av oss som nummer tretton känner jag mig tvungen att tillägga av någon anledning).
Redan innan jag kom till Japan förknippade jag japansk kultur med självmord. Det är nästan allmän vetskap att japan är en av de länder som har högst andel självmord. Runt trettiotusen (30 000!) människor tar varje år sitt eget liv i Japan. Trots det släpar psykiatrin efter och de hjälplinjer som ska gå att ringa till tutar oftast upptaget.
Igår råkade jag av en ren slump hitta Irländaren Rene Duignans dokumentär om ämnet på Youtube. Han tar bland annat upp den otroliga pressen som skapas av det japanska samhället, bristen på förståelse för psykisk sjukdom och den romantiserade bilden som finns av självmord i Japan.
Det är ingen idé att jag sitter och upprepar allt, se den helt enkelt! http://www.youtube.com/watch?v=oo0SHLxc2d0 (Ni som känner till 1500 marschaller känner nog igen er i den här dokumentären)
Japans största spelmässa går av stapeln en gång varje år och speltillverkare av alla olika slag är med och bidrar till underverket. I och med att Japan inte är en särskillt stor marknad för datorspel är framför allt konsolspelen i fokus. Utställare som Bandai, Konami, Playstation och Square Enix brottas med varandra om gästernas uppmärksamhet.
Tvärr är köerna ibland upp till en timme långa, men å andra sidan har man chansen att spela massor av olika spel som ännu inte släppts.
Fritt inträde. Courtesy of Tokyo Design Technology Center.
ヨハンナ, Johanna på japanska
Jag fick chansen att både få låna ett utställarpass samt smyga mig in på en av personaltoaletterna. Även de japanska systemen har sina luckor.
Tech.c-reklam.
Ps4 självklart på plats!
Blaha
Och sist en inte särskillt optimal bild över Battlefield-området.
En liten lista över utställare
Uppsala universitet var på plats och delade ut broschyrer på svenska. Vilka som nu ska ha användning av dem här.
Det fina med språk är naturligtvis att det tillåter mig att överföra en bild i mitt huvud till ditt huvud. Om jag säger fordon tänker du antagligen på någonting som tar dig från A till B. Om jag säger bil, tänker du antagligen på ett motordrivet, fyrhjuligt fordon. Säger jag vilken tur att jag tog bilen till jobbet i morse tänker du kanske på inställda tåg och försenade bussar.
I de flesta situationer behöver vi inte närmare specificera vad vi menar eftersom orden frammanar en tillräckligt exakt bild i våra motparters huvuden. Är man pendlare i en storstad är det lätt se tågkaoset framför sig när man läser ovanstående mening. Är man det inte kan det kanske vara svårare att förstå syftet bakom påståendet, och det är just häri svårigheten att kommunicera med människor med ett annat språk och andra erfarenheter än en själv ligger.
Pratar man med en japan, på japanska, om sina senaste byxinköp och, i tron om att det på japanska betyder samma sak som på engelska, använder sig av ordet pantsu (pants), är risken stor att japanen i själva verket tror att du försöker beskriva din trosgarderob för honom/henne. Precis lika chockartat är det för mig när Chin säger we need to talk men egentligen bara vill fråga mig vad jag tycker om en ny karaktär i datorspelet Dota 2. Detta ställer även till med problem för den som slarvar med böjningen av de japanska verben. Jag känner till folk som blir ganska sura när japaner missförstår dem (okej jag får erkänna att det även gäller mig) men ofta handlar det inte om att de inte vill förstå utan att det som sagts helt enkelt skapat en bild i huvudet på talaren, men en annan hos lyssnaren.
Ett helt japanorelaterat inlägg om kinas månfestival.
Den femtonde dagen i den åttånde månaden infaller det man på kinesiska kallar midhöstfestivalen. Eftetsom den klassiska kinesiska kalendern är lite annorlunda innebär det oftast slutet av September. I år idag, 19 September.
Månfestivalen är den dag på året då månen sägs vara som allra rundast och finast. Klockan 20.13 (kinesisk tid) för att vara helt exakt.
Inte lika snygg på bild kanske, men otroligt ljus!!
Väldigt, väldigt ofta när man pratar om Japan är det någon som säger något i stil med: ”de där typerna som tror att livet i Japan är som en anime är ju ganska dumma”. Det är väl självklart att få filmer eller serier återspeglar en helt korrekt bild av ett samhälle, men faktum är att man hittar många sanningar också. I slipsnissesamhället, där du har en förutbestämd väg att vandra och där minsta röda slinga i håret kan innebära avstängning från skolan, där existerar även det galnaste modet, de barnsligaste och knasigaste reklamfilmerna, de sötaste maskotarna och de mest utflippade karaktärerna du kan tänka dig. Här kan du se en power ranger hjälpa gamla damer med tungt bagage, du blir undervisad i sopsortering av varelser som mest liknar drakungar, uppmanad att se upp för tågdörrarna av Hello Kitty, ombedd att köpa den läskande drycken C.C. Lemon av pojkmodeller iklädda stora pet-flaskekostymer, rekommenderad säsongens grönsaker av fluffiga rosa moln. Trots att du är lika nördig i Japan som i Sverige om du är ett anime-fan, sänds anime på prime time och blir du känd, ja då blir du riktigt känd (och rik).
Även om den inte på något sätt är komplett är bilden som porträtteras av Japan i anime inte alls så snedvriden som vissa vill tro. Den är bara lite snäv, och svår att förstå ibland om man inte läser på. Att en högstadieelev skulle ha ett förhållande med en supesexig, ung lärarinna är såklart en dröm som är ungefär lika sannolik och sanningsenlig som att Finch på riktigt skulle ha sexuellt umgänge med Stiflers mamma. De naiva och ouppnåeliga drömscenariorna och de utsvävande karaktärerna känns för mig som centrala punkter i en riktigt bra anime, precis som i all västerländsk film jag tyker om. Skillnaden är den att jag är trygg i min svenska, västerländska kultur och lättare kan skilja mellan en bra storyline och det verkliga livet. Precis så som jag föreställer mig min lärare för att göra honom något mer intressant. På dagarna tragglar han Kanji med oss till våra ögon ruttnar i sina hålor, men på nätterna smyger han tyst ut från frugans och sitt delade sovrum för att delta i ett topphemligt alienprojekt som Japan varit en del av sedan 1946. Projektet har länge stått still men vår lärare tycker sig vara på gränsen till ett genombrott, vilket är anledningen till att han ibland under lektionerna stannar upp ett slag och utbrister ”aaaaaaaah”. Ni förstår vad jag menar. Utan att jag behöver berätta det för er förstår ni att han inte är någon alienforskare, men ni kanske kan ana att han, utan anledning, ibland funderar över något (tillsynes intressant) och sedan utbrister ”aaaaah”.
En annan sak jag brukar tänka på är att innehållet, trots att det är helt påhittat, ändå säger någonting om hur japanerna tänker. Vad de anser intressant, beundransvärt och eftersträvbart är precis det de väljer att integrera i sina serier. Eller hur? Tvärt om kan de tillskriva de fula skurkarna (kan vi inte börja kalla det lurkar som på den gamla goda Super Mario 3-tiden?!) de minst önskningsvärda egenskaperna.
Den här texten är egentligen bara trötta eftermiddagsskriverier om ingenting. Det jag möjligen (potentiellt, eventuellt, kanske) vill säga med denna text är att det inte är konstigt om man misstolkar en film eller serie från ett land så olikt vårat. Samtidigt som bilden som framställs i anime, Jdrama och dylikt inte heller är så ensesidig som man kan tro.
Ett exempel på hur japaner kan låta inte bara i anime utan även i
andra officiella och inofficiella sammanhang (kanske inte som politiker eller affärsman…).
När man söker jobb i Japan förväntas det inte alltid att man ska skriva ett personligt brev, däremot ska man naturligtvis lämna in ett CV. Till skillnad från Sverige, där det förvisso finns en ungefärlig mall att följa, fyller man i fötryckta CVn efter ett specifikt mönster. CVn finns att köpa i alla kombinis, i matvaruaffärer, bokaffärer och säkert i varuautomater också (jag menar, kan man köpa använda trosor så….). Det kan tyckas skönt att slippa tänka på hur man ska utforma sitt CV, vad man ska skriva var för att framhäva det bästa hos en eller hur mycket plats man ska ge åt olika prestationer. Däremot lämnas mycket liten plats åt att förklara luckor eller på annat sätt övertyga arbetsgivaren om att man är den bäst kvalificerade för jobbet, trots att man endast har en associate degree (exempelvis). Anledningen är enkel. Här ska man helt enkelt gått alla skolåren som man ska, kommit in på ett bra universitet och sen skaffa sig ett fint slipsnissejobb. Allt är bestämt. Bekvämt eller galet, jag vet inte.
CV, fästkuddar till foto, kuvert och utförlig förklaring hur man fyller i papprena.
Allt i ett, Japan style.
Jag tror att jag var ungefär arton, knappt utflyttad ur föräldrahemmet, när jag bestämde mig att jag skulle ha barn innan jag fyllde tjugofem. Innan dess skulle jag ha ett häftigt jobb med en häftig titel. Nu har jag varken klämt ut en Johanna-mini eller kan titulera mig som något häftigare än student. Å andra sidan har jag fått förverkliga en livslång dröm om att lära mig fler språk. Dessutom har jag hittat en potentiell fadersgestalt till en eventuell arme kinessvenssons. Inte dåligt. Siktade mot stjärnorna och hamnade i trädtopparna. Fasligt fin utsikt här, måste jag ändå medge.
Idag har jag blivit väluppassad av min pojke som på bästa Chin-manér impulsköpte inte bara blommor och tårta på vägen hem från karaoken, utan även drog med mig in i en photo booth för parfotografering (populärt på den här sidan jordklotet). Den riktiga presenten var naturligtvis alldeles för spännande att ge för att vänta tills idag. Den har fått hänga och dingla runt halsen sedan igårkväll. Nu väntar en skön futon (madrass) som ska fullända en trevlig dag.
Som utländsk går det att under lång tid leva ett problemfritt liv utan en såkallad inkan (eller hanko som det också kan heta). En inkan är en namnstämpel som används istället för signaturer i alla möjliga olika sammanhang. Det kan handla om allt från att ta emot post hemma till att köpa en ny bil. För seriösare ärenden måste din inkan vara registrerad hos ditt lokala stadskontor och vara indentisk med ditt namn, men för enklare postärenden (och för att öppna bankkonton uppenbarligen) är det inte nödvändigt. För utlänningar finns även alternativet att gå till ambassaden och få sin signatur registrerad på någotvis. Detta ska tydligen vara hutlöst dyrt.
Jag klarade mig fram till för ett par månader sedan då jag öppnade ett japanskt bankkonto. Eftersom jag inte är japan kan jag inte köpa en 100yens-inkan på närmaste 100-yensshop utan var tvungen att specialbeställa en med mitt namn på. Jag försökte få så lite krusiduller som möjligt på den och jag köpte inte ens en låda till den lilla stackaren. Slutnotan hamnade ändå på över 3000yen, överpris tycker jag då min signatur är precis lika säker och dessutom gratis.
Min (ヨハンナ) enda inkan och Chins (陳) enkla, automatbläckade inkan.
Jajja i Japan 