Daifuku (stor lycka)

Daifukukakor är gjorda av en seg risdeg, vanligtvis fylld med anko (en söt bönmassa gjord på adzukibönor). Låter jättetrist men det är hur gott som helst. Daifuku finns i olika sorter med olika smaksättningar. Min favorit är jordgubb.

Har ni vägarna förbi japan fastna inte i glassträsket utan pröva klassiska japanska daifuku. Ni kommer inte att ångra er!

wpid-20131229_193833.jpgSupermarkets urgoda jordgubbsdaifuku

ImageGoogles lite snyggare jordgubbsdaifuku

Annonser

Det mobila kontoret

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag vill börja ett inlägg med ”ja, saker och ting fungerar lite annorlunda här”. Gårdagens kryptiska samtal till trots lyckades jag på något sätt i alla fall få hit en försäljare för ett flyttföretag. När han klev in genom dörren fick jag se en helt normal japansk slipsnisse med blankpolerade skor och portfölj. Inga konstigheter med andra ord. Det som var förvånande var scenen som sedan utspelade sig: inte bara slog han sig ned direkt på vårat golv i klassisk seizaställning, först såg han till att veckla ut en medhavd handuk att ställa sin stackars portfölj på.

När försäljaren kontrollerat vad vi skulle ha med oss i flytten (och vi lyckats pruta lite snyggt, hehe) visade han prov på hur mycket som får plats i en japansk portfölj. Ur väskan drog inte han inte bara fram en dator, en liten påse ris och en kundkatalog utan även en hel scanner. Till slut hade han packat upp ett helt kontor på vårat vardagsrumsgolv och började fylla i papper i rasande fart.

Intressant hur annorlunda det kan vara. I Sverige blir man förvånad om de kommer ihåg att ta av sig skorna innan de kliver in i lägenheten.

Rispåsen var förresten en gåva för att vi lät honom ”komma och vara ivägen”.

wpid-20131228_182408.jpgSöt flyttkartong

En du-reform hade inte suttit helt fel

Såhär känns det ibland när man blir tilltalad på överformellhetsspråket keigo:

Försäljare: Jag jobbar för lajnboaerjb och du kfjvjdkfnvj är det inte så?
Jag: Jo
Försäljare: Jag förstår, hur många eojrnjfd ska ojerajn eller ajbfjoda?
Jag: Eeh… ja?
Försäljare: Okej ojerajn ajbfjoda alltså. skjdfh i dsjns så länge jdnkndv och aerjnan eller hur?
Jag: Ja, något sådant.
Försäljare: kjadfjnmogejbahgoanfgjlanfdgjnaodknfvglkdnfvdkvlnadflnb
Jag: Ursäkta, jag är inte så bra på keigo.

Julafton 2013

Då har man gett bort årets enda julklapp. En mandelmassefylld saffransbulle inslagen i en lagom check japansk julpåse. Men om ni tror att det var Chin som fick den tror ni fel (han har ändå satt i sig resten  av dem vid det här laget, hehe). Nej, det var vår totalt underbara försäljare från mataffären Coop. Han levererar matvaror till oss varje vecka och det spelar ingen roll om det är åska, hagel eller snudd på tyfon han kommer som en klocka varje tisdag, alltid med ett stort leende på läpparna.

Japaner må vara galna i presenter men att ge en på detta sättet är nog väldigt uttlänningskt. Det är inte svårt att se när japaner blir förvånade men desto svårare att se om glädjen är spelad eller äkta. Jag vill, och tänker, tro att vår lille försäljare blev positivt överraskad av den oväntade julklappen och därför känna mig sådär julsnäll resten av kvällen.

God jul och gott nytt år alla glada läsare!

1510009_10151784552730976_756946536_n

Bostadshus

Det är intressant att tänka på hur ens tankesätt förändrats genom åren. När jag flyttade hemifrån var mina krav inte sådär jättehöga: ”ja, det är väl bra om lägenheten har rinnande vatten, annars är det väl inte så noga”. Det allra viktigaste var bara att få ha något eget. I Göteborg blev det hela plötsligt mycket mer seriöst. Finns det motionspår (hej pensionärspoäng), mataffär inom gångavstånd, är föreningen bra, hur ser tvättstugan ut med mera med mera med mera. Sedan jag kom till japan har jag däremot fått kyssa allt vad gratis tvättstugor och motionsspår heter farväl. Istället har det nästan infunnit sig en besatthet av att kontrollera vilket år kåken är byggd. I sverige har jag med få undantag bott i byggnader som byggts på 60-talet. I Japan skulle det vara helt otänkbart för mig att bo i ett sådant hus. Undrar ni varför är svaret ganska enkelt: jordbävningar.

När jag kom till Tokyo för ett och ett halvt år sedan flyttade jag in i en gammal men urmysig trävilla i japansk stil (ett sharehouse). Vi hade till och med klassiska japanska tatamimattor på golvet. I det huset var jag med om min första jordbävning och det vill jag helst glömma. Allting skakade och gnisslade som om det när som helst skulle falla samman och jag är säker på att det var många årtionden sedan det byggdes.

1995 skedde i Kobe ett jordskalv som även många icke-japaner känner till. Det ledde till fruktansvärd förödelse, men om vi nu ska se något positivt i det hela fick skalvet fart på politikerna som snart lagstadgade en hel rad säkerhetsåtgärder i samband med husbygge.

I Tokyo är det knappast svårt att hitta nybyggt men är man sugen på ett klassiskt boende kan det vara värt att dubbelkolla när huset är byggt.

Ännu ett inlägg om tågen i Tokyo

Jag skulle kunna skriva en hel bok om roliga syner i den japanska tågtrafiken. Har ni någonsin sett en man (en prydlig slipsnisse med portfölj och hela köret) rida på en våg av människor som om det vore en ilsken flod? Extra roligt blev det när han panikartat försökte greppa tag i en stolpe för att hålla sig kvar inne i tågvagnen, men misslyckades och blev förd ut på perrongen av alla människor (han hann tillbaka in sen igen).

Eller vad sägs om en man med kinden (och den klassiska handen) klistrad mot fönsterrutan men som ändå lyckats tvinga fram mobilen ur jackfickan och bläddra fram webversionen av tidningen Asahi Shimbun. Önskar man kunde föreviga sådana tillfällen.