Kategoriarkiv: Bara i Japan

Sommar och festivaler fortsättning

Jag skrev igår att sommaren är festivalernas tid i japan. Idag åkte vi till Itabashi och såg fler än 10 000 fyrverkeripjäser skjutas upp under en och en halv timme.

wpid-20140802_170737.jpgFolk hade förberett sittplatser flera timmar innan uppskjutet!

wpid-20140802_174102.jpgInnan området var fullt i människor.

De inledande pjäserna. Eftersom det ändå inte går att fånga hur magnifika de japanska fyrverkerishowerna är brydde jag mig inte om att filma mer än detta. Det måste helt enkelt upplevas. Den som ändå vill se längre klipp av japanska fyrverkerier kan kolla in inägget från Enoshima.

Annonser

Det mobila kontoret

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag vill börja ett inlägg med ”ja, saker och ting fungerar lite annorlunda här”. Gårdagens kryptiska samtal till trots lyckades jag på något sätt i alla fall få hit en försäljare för ett flyttföretag. När han klev in genom dörren fick jag se en helt normal japansk slipsnisse med blankpolerade skor och portfölj. Inga konstigheter med andra ord. Det som var förvånande var scenen som sedan utspelade sig: inte bara slog han sig ned direkt på vårat golv i klassisk seizaställning, först såg han till att veckla ut en medhavd handuk att ställa sin stackars portfölj på.

När försäljaren kontrollerat vad vi skulle ha med oss i flytten (och vi lyckats pruta lite snyggt, hehe) visade han prov på hur mycket som får plats i en japansk portfölj. Ur väskan drog inte han inte bara fram en dator, en liten påse ris och en kundkatalog utan även en hel scanner. Till slut hade han packat upp ett helt kontor på vårat vardagsrumsgolv och började fylla i papper i rasande fart.

Intressant hur annorlunda det kan vara. I Sverige blir man förvånad om de kommer ihåg att ta av sig skorna innan de kliver in i lägenheten.

Rispåsen var förresten en gåva för att vi lät honom ”komma och vara ivägen”.

wpid-20131228_182408.jpgSöt flyttkartong

En liter tårar

Att se japanska dramaserier är ett utmärkt sätt att lära sig japanska på. Den senaste serien jag ägnat mig åt att se heter En liter tårar (ichi ritoru no namida) och får en ungefär att gråta lika mycket som namnet antyder. Serien handlar om en tjej på femton år som just lyckats ta sig in på en prestigefylld gymnasieskola och har alla möjligheter att lyckas bra i framtiden. I samma veva visar det sig att hon lider av cerebellär atrofi, en ej botbar progressiv sjukdom där lillhjärnan långsamt förtvinar och gör att kroppen blir allt svårare att kontrollera och koordinera. För lite extra spänning har de naturligtvis slängt in en typisk japansk kärlekshistoria mitt i hela eländet.

Baserad på en verklig person och hennes liv

Min syn på anime och min lärares privatliv

Väldigt, väldigt ofta när man pratar om Japan är det någon som säger något i stil med: ”de där typerna som tror att livet i Japan är som en anime är ju ganska dumma”. Det är väl självklart att få filmer eller serier återspeglar en helt korrekt bild av ett samhälle, men faktum är att man hittar många sanningar också. I slipsnissesamhället, där du har en förutbestämd väg att vandra och där minsta röda slinga i håret kan innebära avstängning från skolan, där existerar även det galnaste modet, de barnsligaste och knasigaste reklamfilmerna, de sötaste maskotarna och de mest utflippade karaktärerna du kan tänka dig. Här kan du se en power ranger hjälpa gamla damer med tungt bagage, du blir undervisad i sopsortering av varelser som mest liknar drakungar, uppmanad att se upp för tågdörrarna av Hello Kitty, ombedd att köpa den läskande drycken C.C. Lemon av pojkmodeller iklädda stora pet-flaskekostymer, rekommenderad säsongens grönsaker av fluffiga rosa moln. Trots att du är lika nördig i Japan som i Sverige om du är ett anime-fan, sänds anime på prime time och blir du känd, ja då blir du riktigt känd (och rik).

Även om den inte på något sätt är komplett är bilden som porträtteras av Japan i anime inte alls så snedvriden som vissa vill tro. Den är bara lite snäv, och svår att förstå ibland om man inte läser på. Att en högstadieelev skulle ha ett förhållande med en supesexig, ung lärarinna är såklart en dröm som är ungefär lika sannolik och sanningsenlig som att Finch på riktigt skulle ha sexuellt umgänge med Stiflers mamma. De naiva och ouppnåeliga drömscenariorna och de utsvävande karaktärerna känns för mig som centrala punkter i en riktigt bra anime, precis som i all västerländsk film jag tyker om. Skillnaden är den att jag är trygg i min svenska, västerländska kultur och lättare kan skilja mellan en bra storyline och det verkliga livet. Precis så som jag föreställer mig min lärare för att göra honom något mer intressant. På dagarna tragglar han Kanji med oss till våra ögon ruttnar i sina hålor, men på nätterna smyger han tyst ut från frugans och sitt delade sovrum för att delta i ett topphemligt alienprojekt som Japan varit en del av sedan 1946. Projektet har länge stått still men vår lärare tycker sig vara på gränsen till ett genombrott, vilket är anledningen till att han  ibland under lektionerna stannar upp ett slag och utbrister ”aaaaaaaah”. Ni förstår vad jag menar. Utan att jag behöver berätta det för er förstår ni att han inte är någon alienforskare, men ni kanske kan ana att han, utan anledning, ibland funderar över något (tillsynes intressant) och sedan utbrister ”aaaaah”.

En annan sak jag brukar tänka på är att innehållet, trots att det är helt påhittat, ändå säger någonting om hur japanerna tänker. Vad de anser intressant, beundransvärt och eftersträvbart är precis det de väljer att integrera i sina serier. Eller hur? Tvärt om kan de tillskriva de fula skurkarna (kan vi inte börja kalla det lurkar som på den gamla goda Super Mario 3-tiden?!) de minst önskningsvärda egenskaperna.

Den här texten är egentligen bara trötta eftermiddagsskriverier om ingenting. Det jag möjligen (potentiellt, eventuellt, kanske) vill säga med denna text är att det inte är konstigt om man misstolkar en film eller serie från ett land så olikt vårat. Samtidigt som bilden som framställs i anime, Jdrama och dylikt inte heller är så ensesidig som man kan tro.

Ett exempel på hur japaner kan låta inte bara i anime utan även i
andra officiella och inofficiella sammanhang (kanske inte som politiker eller affärsman…).

Det formstöpta samhället

När man söker jobb i Japan förväntas det inte alltid att man ska skriva ett personligt brev, däremot ska man naturligtvis lämna in ett CV. Till skillnad från Sverige, där det förvisso finns en ungefärlig mall att följa, fyller man i fötryckta CVn efter ett specifikt mönster. CVn finns att köpa i alla kombinis, i matvaruaffärer, bokaffärer och säkert i varuautomater också (jag menar, kan man köpa använda trosor så….). Det kan tyckas skönt att slippa tänka på hur man ska utforma sitt CV, vad man ska skriva var för att framhäva det bästa hos en eller hur mycket plats man ska ge åt olika prestationer. Däremot lämnas mycket liten plats åt att förklara luckor eller på annat sätt övertyga arbetsgivaren om att man är den bäst kvalificerade för jobbet, trots att man endast har en associate degree (exempelvis). Anledningen är enkel. Här ska man helt enkelt gått alla skolåren som man ska, kommit in på ett bra universitet och sen skaffa sig ett fint slipsnissejobb. Allt är bestämt. Bekvämt eller galet, jag vet inte.

image

CV, fästkuddar till foto, kuvert och utförlig förklaring hur man fyller i papprena.
Allt i ett, Japan style.