Om Japanska

För en germanskpsråkig person är japanska säkert ett av världens svårast språk att lära sig. Det finns inte bara otaliga grammatiska fenomen i det japanska språket som inte har någon motsvarighet i den germanska språkstammen, utan det bygger även på ett skriftspråk som inte från början var anpassat efter ett språk som ens liknar japanskan. Utöver det stöter västerlänningen på ett helt annorlunda tankesätt än vi ser i västvärlden. Detta återspeglas naturligtvis i språkbruket (det finns exempelvis hur många sätt som helst att komma med en ursäkt på), men tack och lov kan japanerna vara relativt förlåtande om det är uppenbart att man är utlänning.

Ett annat hårslitarfenomen i japanskan är artighetsspråket Keigo. Keigo används för att visa respekt till personer av högre status (lärare, chefer, elever i högre klasser). Dessutom finns en ödmjuk variant som används för att ge en ödmjuk twist på orden man använder för att beskriva sig själv, det egna företaget eller den egna gruppen. Man ska alltså höja motparten och sänka sig själv genom en helt ny uppsättning ord och verbböjningar.

Skriftspråk

Jag inleder med att säga såhär: kanji. Kanji, kanji, kanji, kanji. Skriftspråket domineras av tecknen som importerades från Kina på 600-talet. Självklart var det ett smart drag att söka ett sätt att nedteckna språket, men att införa en (i stort sätt) stum, bildlig skrift som är anpassad efter kinesisk grammatik kanske inte var det intelligentaste valet. Det tog ungefär tvåhundra år innan någon klok typ skulle inse att det var dags att skaffa sig ett fonetiskt skriftsystem. Detta utvecklades från kanji och kallas idag för Hiragana. Senare utvecklades ett parallelt skriftsystem, som idag används för att skriva lånord, och kallas för Katakana.

kanai

Är man van att läsa och skriva romerska bokstäver är det ett mindre komplicerat moment att lära sig Hiragana och Katakana jämfört med att plugga in de minst 2000 kinesiska tecken som är nödvändiga för att kunna förstå huvudelen i en japansk dagstidning. Dessutom kan det vara svårt att förstå den subtila skillnaden som finns mellan vissa tecken. Ett exempel är ordet ”Arawasu” som betyder uppenbara/visa. Ordet kan skrivas med två olika kanji och har exakt samma översättning på svenska oberoende av vilket kanji som används. Skillnaden är att det ena används för saker som uppenbarar sig framför ögonen medan det andra handlar mer om känslor som uppenbarar sig.

arawasu

 Det lilla tecknet vid sidan av kanjit är hiragana och en del av ordets uttal. I detta fall bakas uttalet ”Arawa” in i själva tecknet och ”su” får stå brevid och titta på. Detta gör man för att kunna böja om verb till önskad form och är ett bevis på hur man försökt få kinesiska tecken att passa in i det japanska språket.

Förutom att olika kanji kan ha liknande mening kan även samma kanji ha flera olika meningar, fungera som både adjektiv, verb och substantiv och därför också ha många olika sätt att läsas. Utöver de japanska orden har man också oftast lånat in det kinesiska uttalet för att använda när man bildat sammansatta ord av två eller flera kanji. Ett exempel på den här språksoppan är tecknet för ljust som har nedanstående sätt att läsas.

Japanska läsningar:
Akasu, akaramu, akari, akarui, akarumu, akiraka, aku, akuru, ake, akeru

Inlånade kinesiska läsningar:
Shou, min, mei

Jag gillar att jämföra sättet japanerna använder kanji med hur det skulle kunna se ut om vi använde kanji i det svenska språket. Kan du läsa meningen nedanför?

svenskalesning

svenskakanji

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: