Japan och läkemedel

Det var med bestämda steg jag knallade in på närmsta apotek i morse. Jag skulle ha ett stycke hydrokortisonsalva, inga konstigheter. Den lille mannen bakom disken frågade naturligtvis vad jag skulle ha krämen till och började argumentera för att den var alldeles för stark och plockade upp burk efter burk med fetgörande oljor och salvor, till vilka jag tackade nej. Tillslut lyckades jag få min 0,25% kortisonsalva (jämför Apotekets 1%).

Det är roligt det här med japaner. På samma gång som de desperat måste ha medicin när de är sjuka (hur ska man annars bli frisk?!) är medicinerna ungefär lika effektiva som sockerpiller. Det är klart att man inte ska överanvända läkemedel men det känns ganska konstigt att man skriver ut en kort lågdoskur antibiotika som bara tar död på hälften av bakterierna. Visst man kanske blir frisk, men de starkaste små bacilluskerna har överlevt. Lycka till och ha en rolig nästa lunginflammation.

image

Vitamindricka på köpet. Som plåster på såren.
Det ser mer ut som hostmedicin.

Edit: Kan tillägga att det jag menar helt enkelt är att de får välja mellan det ena eller det andra. Man behöver inte springa till läkaren för en förkylning men behöver man behandling så får de åtminstone behandla ordentligt.

Edit 2: Jag vet nog inte riktigt vad jag menar.

Tillstånd: opluggad

Paniken som borde infunnit sig inför dagens prov är helt utom synhåll. Jag kan inte förmå mig att känna skuld ens när jag tänker på att få tillbaka resultatet imorgon. Jag kan se Kazamaki-sensei titta på mig med sina stora, mörka påsögon, lägga huvudet på sned och ge mig en besviken blick (kanske till och med bjuda på en suck). Men jag har trevligare saker att fylla skallen med: VÅRVÄÄÄDEEEER!!!

image

Spontan hitobankaraoke

Sedan jag bestämde mig för att inte bara skriva JLPT (Japanese Language Proficiency Test) utan även ryuugakushiken (eller på engelska:  Examination for Japanese University Admission for International Students) har det blivit en jävla fart på mitt pluggande. Trodde jag. Jag lovade mig själv att plugga halvt ihjäl mig i helgen men slutade upp i ett karaokebås till klockan fem på morgonen idag. Men det är ju också roligt.image

Tillsammans med favoritkineserna såklart.

Så du tror att du kan äta med pinnar?

Fredagkväll, izakayatime och omfattande träning i konsten att äta med pinnar. ”Va?”, tänker du nu, ”har du bott ett halvår i Japan utan att behärska den japanska gaffeln?”. Men så här är det: det svenska sättet att äta med pinnar är helt enkelt fel. Ursäkta ordvalet. Jag menar fel i bemärkelsen att varenda asiat som ser dig äta kommer springande med en gaffel efter ungefär fem sekunder. Att maten transporteras från tallriken in i munnen på ett tillfredsställande sätt, har ingen betydelse. Det SER konstigt ut och ur en icke-västerländsk synvinkel betyder det helt enkelt att vi inte kan. Men visst, jag hade gärna rättat någon som lyckats skära sin biff med fel sida av kniven också. Det hela handlar trots allt inte om att någon försöker få någon annan att se sämre ut, det handlar bara om skillnader. Skillnader som kan irritera, men tanken bakom handlingen är, oftare än inte, väldigt omtänksam. Inte för att det är det första man tänker när man är vrålhungrig och ska hugga in på en stor skål nudlar när sällskapet rycker pinnarna ur händerna på en (bildligt talat)  och ropar på kyparen som får hämta en gaffel.

image

Gårdagen. Allt handlar om mat i Japan. Det är mat ÖVERALLT. No kidding.
Jag har inte varit så mätt sedan jag åt ett svensk smörgåsbord senast.

Japanerna, de med det där jobbiga skriftspråket

Jag har skrivit om det förut och kommer säkerligen skriva om det igen. Kanji. De västerländska studenternas baneman. Att lära sig skriva två fonetiska alfabeten (á 46 tecken) räcker tydligen inte, det ska till ett par tusen kinesiska tecken till innan japanerna är nöjda.

De vackra (men ack så irriterande) små krumelurerna som kallas för kanji, importerades från kinesiskan någon gång på 600-talet. Jag tänker stanna upp redan där och påpeka att detta är ett problem. De kinesiska tecknen är naturligtvis utvecklade och anpassade efter kinesisk grammatik och kinesiskt språkbruk. Eftersom kanji används främst efter betydelsen på tecknet och inte ljudet blir detta ett problem. Alla dessa underbara små streckgubbar pressades in i ett annat språk med ett antagligen ganska stort mått våld och utvecklades därifrån till en variant där ordets huvudmening oftast skrivs med tecken medan verbböjningar (och andra grammatiskt viktiga små detaljer) skrivs med de fonetiska alfabeten.

När man lär sig kanji inser man snabbt att det inte bara är att plita ned några streck på ett papper, man måste även ha koll på vilka ljud som ingår i själva kanjit och vilka som ska skrivas med det fonetiska alfabetet hiragana brevid. Sedan finns det oftast en triljon olika läsningar man ska lära sig. Tecknet för ljust har exempelvis nio olika japanska läsningar och två som är lånade från kinesiskan (enligt vår lärobok, det kan vara fler). Här gäller det bara att nöta och lära sig när det ska läsas på det ena eller andra viset.

Det fina med att använda kanji är att språket blir väldigt bildligt och det finns en annan dimension till språket än med fonetisk skrift. Ett tecken kan användas på olika sätt utan att tecknets själva mening går förlorad. På japanska kan det kinesiska tecknet för rött exempelvis användas som substantiv (rött), adjektiv (röd) och verb (rodna). Precis som på svenska, men om vi nu leker med tanken att jag kände till ett bra tecken för rosa och detta tecken också kunde läsas som rodna, då skulle jag helt enkelt kunna ta det tecknet till hjälp om jag vill beskriva en flicka som rodnar lite lätt och det röda tecknet för rodna till någon som blir helt blodröd i ansiktet. Är man en duktig skribent kan detta naturligtvis göras elegant även med det romanska alfabetet. Den stora skillnaden är att med hjälp av kanji förblir läsningen densamma, men den frammanade bilden olik. Alltså samma språk, annorlunda effekt.

Så här skulle det kunna se ut om vi använde oss av kanji i Sverige.

svenskalesning

svenskakanjiEdit: Det fina lilla strecket ( 一 ) läses en/ett.

Det här långa inlägget är nog ett bevis på att jag fascineras mer av kanji än jag vill erkänna…

Gaijin style

Har man missat PSY och Gangnam style har man nog bott under en sten det senaste året. Låten har spridit sig som pesten över hela världen och lämnat efter sig ett antal mer eller mindre lyckade parodier. Videon nedan är den senaste trenden i min Facebook feed.

Videon anspelar på den amerikanska (eller västerländska, vi är alla likadana) stereotypen för invandrare och deras livsstil i Japan. Högljudda, dryga typer som är ganska misslyckade i hemlandet men ändå på något vis lockar till sig USA-kåta japanskor. De som dras som magneter till brittpubben Hub (ahem…) och utlänningsnästet Roppongi, de som är fast i engelsklärare-träsket och de som nog egentligen inte har någon anledning med sin Japanvistelse över huvud taget.

Gaijin betyder utlänning på japanska

Alla hjärtans dag

Precis som med allt annat i de bistra samurajernas land fungerar inte alla hjärtans dag riktigt så som det gör i väst. Alla hjärtans dag är förvisso en dag för alla förälskade par, men framför allt är det tjejen som ska ge choklad till killen hon är intresserad av. Det låter lätt men det är såklart aldrig riktigt enkelt i Japan. Jag får känslan av att enkelt är en synonym till fult. Nej, här ska slavas vid chokladkoket i flera timmar tills du lagat perfekt husmorschoklad av allra bästa kvalitet! Nåja, du ska i alla fall lägga ned lite tanke och själ i ditt chokladkok samtidigt som presentasken naturligtvis är storslagen. Jag askshoppade här om dagen med en vän från skolan och tro mig när jag säger att det finns hur många askar och presentpapper som helst med St. Valentine-tema. Det är lite synd om tjejerna som inget får. Nejdå, det finns en motsvarighet till Alla Hjärtans dag. Den kallas för White Day och infaller den 14 Mars. Det är då alla killar ska betala tillbaka tjänsten genom att exempelvis bjuda på vit choklad.

image

 Det är ingen hemlighet vem som får choklad av mig. Det blir även middag i europeisk tappning. Vi måste ju vara lite multikulturella, eller hur?