Min syn på anime och min lärares privatliv

Väldigt, väldigt ofta när man pratar om Japan är det någon som säger något i stil med: ”de där typerna som tror att livet i Japan är som en anime är ju ganska dumma”. Det är väl självklart att få filmer eller serier återspeglar en helt korrekt bild av ett samhälle, men faktum är att man hittar många sanningar också. I slipsnissesamhället, där du har en förutbestämd väg att vandra och där minsta röda slinga i håret kan innebära avstängning från skolan, där existerar även det galnaste modet, de barnsligaste och knasigaste reklamfilmerna, de sötaste maskotarna och de mest utflippade karaktärerna du kan tänka dig. Här kan du se en power ranger hjälpa gamla damer med tungt bagage, du blir undervisad i sopsortering av varelser som mest liknar drakungar, uppmanad att se upp för tågdörrarna av Hello Kitty, ombedd att köpa den läskande drycken C.C. Lemon av pojkmodeller iklädda stora pet-flaskekostymer, rekommenderad säsongens grönsaker av fluffiga rosa moln. Trots att du är lika nördig i Japan som i Sverige om du är ett anime-fan, sänds anime på prime time och blir du känd, ja då blir du riktigt känd (och rik).

Även om den inte på något sätt är komplett är bilden som porträtteras av Japan i anime inte alls så snedvriden som vissa vill tro. Den är bara lite snäv, och svår att förstå ibland om man inte läser på. Att en högstadieelev skulle ha ett förhållande med en supesexig, ung lärarinna är såklart en dröm som är ungefär lika sannolik och sanningsenlig som att Finch på riktigt skulle ha sexuellt umgänge med Stiflers mamma. De naiva och ouppnåeliga drömscenariorna och de utsvävande karaktärerna känns för mig som centrala punkter i en riktigt bra anime, precis som i all västerländsk film jag tyker om. Skillnaden är den att jag är trygg i min svenska, västerländska kultur och lättare kan skilja mellan en bra storyline och det verkliga livet. Precis så som jag föreställer mig min lärare för att göra honom något mer intressant. På dagarna tragglar han Kanji med oss till våra ögon ruttnar i sina hålor, men på nätterna smyger han tyst ut från frugans och sitt delade sovrum för att delta i ett topphemligt alienprojekt som Japan varit en del av sedan 1946. Projektet har länge stått still men vår lärare tycker sig vara på gränsen till ett genombrott, vilket är anledningen till att han  ibland under lektionerna stannar upp ett slag och utbrister ”aaaaaaaah”. Ni förstår vad jag menar. Utan att jag behöver berätta det för er förstår ni att han inte är någon alienforskare, men ni kanske kan ana att han, utan anledning, ibland funderar över något (tillsynes intressant) och sedan utbrister ”aaaaah”.

En annan sak jag brukar tänka på är att innehållet, trots att det är helt påhittat, ändå säger någonting om hur japanerna tänker. Vad de anser intressant, beundransvärt och eftersträvbart är precis det de väljer att integrera i sina serier. Eller hur? Tvärt om kan de tillskriva de fula skurkarna (kan vi inte börja kalla det lurkar som på den gamla goda Super Mario 3-tiden?!) de minst önskningsvärda egenskaperna.

Den här texten är egentligen bara trötta eftermiddagsskriverier om ingenting. Det jag möjligen (potentiellt, eventuellt, kanske) vill säga med denna text är att det inte är konstigt om man misstolkar en film eller serie från ett land så olikt vårat. Samtidigt som bilden som framställs i anime, Jdrama och dylikt inte heller är så ensesidig som man kan tro.

Ett exempel på hur japaner kan låta inte bara i anime utan även i
andra officiella och inofficiella sammanhang (kanske inte som politiker eller affärsman…).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s