Ett år går fort

För nästan exakt ett år sen tog jag mina första staplande steg på japanskt territorium. Fortfarande skakis av den extremt turbulenta färden från mellanlandningen i Peking till Tokyos flygplats i Narita lyckades jag både hitta rätt tunnelbana till Ikebukuro och hamna på rätt anslutningståg därifrån. Det låter som en bagatell men när allt jag lyckas höra i högtalarna är ett sprakigt ”dattara dattara dattara dattara dess” känns det nästan som en lika stor bedrift som att hitta från Kärlekstunneln till Lilla Nyckelpigan när man är sex år gammal.

Bara under några svaga ögonblick har jag ångrat att jag inte stannade kvar på Sahlgrenska i Göteborg. Under de intensiva kanjicrammarkvällarna då den enda räddningen är ett par kilo choklad exempelvis. Men den typen av ånger handlar mer om saknad efter det lätta, bekymmerslösa livet och stabiliteten än att jag tagit fel beslut. Att åka till Japan kan ha varit det bästa jag har gjort. Kanske på grund av att det varken varit lätt, bekymmerlöst eller stabilt. Utan utmaning kan man aldrig utvecklas som människa och Tokyo och det japanska språket är definitivt en utmaning värd namnet.

När jag under min praktik sprang runt i de förvirrande kulvertarna under Sahlgrenska Sjukhuset kändes det nästan som jag hittat mitt mål med livet. Jag visste att om jag stannade i Sverige skulle livet reda sig ganska bra. Men problemet är att jag inte vill att mitt liv ska reda sig ganska bra. Jag vet att livet kan vara fantastiskt och jag nöjer mig inte med mindre, och tur är väl det för får jag säga det själv är mitt liv ganska fantastiskt. Inte för att jag bor på en viss plats och gör vissa saker utan för att jag haft turen att träffa de bästa människorna och tagit chansen att göra det jag tycker är vettigt och utvecklande. Allas dröm är inte att läsa språk, men det är min och det är fantastiskt.

Samtidigt som jag författar det här lilla textstycket sitter jag i min lilla oas i Rosersberg. En plats som alltid verkar oföränderlig. Att komma tillbaka hit efter ett års intensiva studier var helt rätt. När allt är galet och oigenkännbart på andra sidan jorden kan man komma tillbaka hit och bli påmind om att det alltid kommer finnas en plats att andas ut på. Även om det bakom varje hörn kan gömma sig en folksamling vänner och släkt som helt plötsligt hoppar fram och ropar ”SUPRISE!”. En utmärkt påminnelse om att riktig vänskap sträcker sig över både tid och rum. Tack allihopa för en oförglömlig sverigevistelse (Anna ta åt dig massor du med)!

20130630-230446.jpg
Tack Sverige, vi ses om ett år!

Paraplykulturen

Om man är i Japan en regnig dag och känner för att ta en tur inne på 7-eleven märker man snabbt att paraplyer är allmän egendom. Eftersom man inte vill släpa på ett vått paraply ställer man det naturligtvis i paraplystället utanför affären. I nio fall av tio får du promenera hem med ett helt annat paraply än det du kom med.

Har man köpt sig ett paraply för mer än en tia och inte vill riskera att det försvinner kan man ställa det i en paraplyparkering med lås. På vissa ställen i alla fall.

image