Noberushoujushousha

Ber en kort bön om att lära mig säga nobelpristagare utan att det låter som nobelsojasåsvinnare.

Tack på förhand,
Johanna

Annonser

Rusningstrafik 2.0

Varje morgon samma sak. Någon prydligt klädd kostymnisse grabbar tag i tågets dörrkarm och tar spjärn mot perrongen för att pressa sig in i det redan fullpackade tåget. När tågpersonalen tillslut bestämmer att det är dags att stänga dörrarna ser det ut som att hans ovanligt långa näsa inte kommer kommer vara så ovanligt lång länge till.

Någonstans inne i den där mänskliga konservburken står jag och kämpar med all makt för att inte behöva sätta mig i någon okänd japanskas knä (och hon kämpar lika mycket för att verka sådär totalt oberörd som bara japaner kan verka). Fötterna har inget annat val än att stå kvar på samma plats som för tre stationer sedan, överkroppen däremot har vandrat iväg en bra bit längre in i tåget. När man tillslut inser att man ser ut som en levande tetriskloss vill man helst bara brista ut i gapskratt.

Book Off

I Tokyo finns det en mysig kedja som heter Book Off och säljer nya och gamla spel, DVDer och böcker för en billig penning.

image

Game Boyet på bilden kostade ungefär lika mycket som tre paket mellanmjölk.

image

Manga på Japanska (naturligtvis)

image

Men även på svenska.
Jag blev lagom förvånad. Ett secondhand ex ursprungligen köpt på SF-bokhandeln… och det hittar jag ända ute i Hanakoganei av alla ställen.

Världen är bra liten.

Grodmos

Det finns dagar då jag tycker att både min engelska och min japanska är så bra att jag borde hoppa framför ett tåg så att inte resten av världen avlider av min överlägsenhet. Sedan finns det dagar jag seriöst undrar om inte en treåring pratar bättre. Dagar då man bara hittat potatismos och gräddsås innanför skallbenet om man hade tittat efter.

Idag är en såndär typisk dag ingen lingvist skulle gråta särskilt mycket om jag blev stum.

image

Rastlösheten

Hjärnans komponenter är omstartade, städade, uppvilade. Redo för morgondagens överväldigande grammatik, glosor och kanjifrustration. Nästan så att man känner nervcellerna vrida sig i spänd förväntan i sina myelinskidor. Men det finns någoting som inte riktigt vill förlika sig med tanken att bara läsa Japanska dagarna i ända. Jag kan känna en liten, ilsket pulserande åder någonstans mitt i språkcentrum, som törstar efter kunskap. Jag vill veta mer, kunna mer, förstå mer. Jag vill veta vad det är för kaskad av sje-ljud och toner som kommer ur min pojkväns mun varje gång han använder sitt modersmål. Jag vill förstå alla små krumelurer som skiljer det japanska skriftspråket från det som används i mittens rike. Jag vill helt enkelt överbelasta mitt viktigaste organ till max, utmana det och se om det ens är möjligt att läsa två så förvirrande språk på en och samma gång utan att självantända och explodera.

Det kan vara värt ett försök.