Hatade älskade 2012

Januari, 2012. Snön slaskar, kattjäveln gnager mig på stortån samtidigt som jag försöker tvinga upp mina osamarbetsvilliga ögon med en kopp starkt kaffe. Länsmansgården är nästan kusligt tyst. Kanske för att klockan endast är 03:30 och de flesta fortfarande har nyårsledigt, kanske för att locka mig tillbaka till sängen. Det är det ingen som vet. Allt jag vet är att jag har ett mål som är helt oförenligt med sovmorgon. Dagen innan har jag utsett året 2012 till Japanåret, och så ska det även bli. Hur många sovmorgnar jag än måste missa för att tjäna ihop till startkapitalet.

I all ärlighets namn. 2012 började inte bra alls. Jag var less, arg och tyckte att det där med ansvar och vuxenliv det kunde väl någon annan ta hand om. Men någonstans i mitt eget psykes avgrund hittade jag en väg jag, trots de inre rösternas högljudda protester, valde att följa. På vinst och förlust. Jag slungades ut ur lägenhetens lugna, dunkla stämning in i något som lika gärna kunde varit helvetets rasande eldar. När de som bäst kämpade med att förgöra mig insåg jag att när jag ändå befinner mig där jag gör, varför inte leka martyr och låtsas som att detta ändå är lite roligt? Perfektionisten i mig fick se sitt livsverk förgöras framför sina ögon, men samtidigt är det precis det som möjliggjorde att jag tog alla betyg jag behövde och vid sidan av studierna även lyckades jobba extra och arbeta ideellt med ungdomsverksamheten jag gillar allra bäst.

Mycket av de kunskaper och insikter jag fått under 2012 är knappast nya eller banbrytande, snarare en fördjupning av det min familj och mina vänner alltid påminner mig om (i handling och omtanke såväl som i ord). Livet är inte en bokstavskombination på papper, det är en rolig prövning som utgår från varje enskild individ och som ser olika ut för var och en. Livet är en gåta där alla på ett orättvist och ojämnt sätt blivit tilldelade hjälpmedel och tillgångar, men det största hindret av alla är inte bristen på tillgångar, det är den dåliga ovanan att haka upp sig på orättvisorna istället för att acceptera och utgå från den faktiska situationen. Hur man än tycker att situationen borde se ut.

December 30. Kattjävlen biter numera bara min lillasyster i tårna, jag befinner mig på ett halvt jordklots betryggande avstånd och tyst, ja det kan man nog aldrig anklaga Tokyo för att vara.

Jag har kommit ut på andra sidan 2012, relativt hel och oskadd. Knappast ödmjuk, men stolt över mina bedrifter och otålig att få dela dem med andra och likt ett barn få berätta om hur duktig jag varit. Bra Johanna! Du är duktig på det du gör och tar du dig för någonting du verkligen vill, då klarar du av det!

En rubrik om ingenting

Idag blev vi attackerade av en grupp engelsktalande (ooooh) japanska universitetselever som ville ge oss en guidad visning av Meijitemplet. De ville lära sig bättre engelska och erbjöd gratis guidning till turister i området. Väldigt random, men väldigt roligt. På nyår kommer tydligen 3 miljoner besökare till Meijitemplet. Det är ganska många besökare…

image

Alexandra blir undervisad i konsten att rena sig innan tempelbesöket.

Jag drömmer om en jul hemma… eller?

Det finns två sätt att lägga upp det här: ”ååh vi åt julskinka, sill och köttbullar”-upplägget och ”åh jag kokade sönder potatisen och tvingade folk att spela tråkiga julklappsspel”-upplägget. Båda är lika sanna, men let’s go with det något positivare ”ååh vi åt julskinka, sill och köttbullar”.

image

Först mördade jag min skärbräda femtielva gånger.

image

Men det var värt det för ”ååh vi åt julskinka, sill och köttbullar”

image

Jävligt mysigt!

image

Chokladhus inte pepparkakshus.