De detaljfanatiska japanerna

Från min balkong ser man inte så mycket. En bilhandlare, en driving range för inbitna golfare och en fyrfilig bilväg som är avstängd i händelse av jordbävning (på den högre delen av skalan). Det är egentligen inga konstigheter men tittar man lite noggrannare kan man se de typiska japanska detaljerna. Exempelvis killen som slår hundra slag med sitt basebollträ varje kväll. Ingen boll, ingen träningskompis, bara 100% fokus på nästa tomma slag i luften. Samma sak med golfaren på driving rangen. Ingenstans i Tokyo finns en golfbana värd namnet men likförbannat slår han slag på slag på slag för att nå perfektion. 

Japanerna är ett envetet, detaljfokuserat folk som envist kan utföra de mest repetetiva sysslorna i evighet för att nå sina mål. Här är det nästan lika ärofyllt att ge sitt allt och misslyckas som att faktiskt lyckas nå sina drömmar. Jag vill nästan påstå att det är viktigare att kämpa tappert än att vinna här.

Jag vet inte om jag ska tycka att de är galna, tappra eller beundransvärda. Fascinerande är det helt klart.

 

Annonser

Det totala paradiset för andrahandsshoppare

Tokyo är vida känt som teknikens Mekka, men är det nytt och oanvänt du vill ha är Honkong sedan länge stället att shoppa loss på. Kan man däremot tänka sig att handla begagnat kan jag inte föreställa mig ett bättre ställe att vara på än här i Japan. Marknaden för begagnad teknik är ENORM. Var du än befinner dig är du aldrig mer än ett par hundra meter från en affär där du kan handla begagnade spel, konsoler, handkontroller och dylikt.

Allra bäst är naturligtvis nördmetropolen Akihabara (eller Akiba som de språkligt superlata japanerna vill kalla det). Trots att stället blivit mer ett näste för anime- och spelintresserade, finns fortfarande Tokyos största utbud av begagnade teknikvaror kvar i Akiba.

Det låter möjligtvis lite tråkigt att köpa begagnade varor, men räds icke! Japaner är kanske världsbäst på att ta hand om sina nyinköpta varor. Oftast finns där inte så mycket som en skråma när de säljs vidare.

image

Dagens kap.
Hushållet Chin-Centervik har fastnat i nördträsket på sista tiden och måste naturligtvis utöka arsenalen.

Språkstudier och intelligens

Japaner verkar vara av uppfattningen att den som kan många språk är smart. Jag skulle snarare vilja påstå att hen (åh herregud skrev jag just…?) är envis som en åsna och dum nog att lägga ned så mycket tid på något så ineffektivt. Framför allt språk som japanska och kinesiska där varje spenderad pluggminut ger fenomenalt liten utdelning.

Eller kanske är det galenskap det kallas. Ibland känns det så.

Kanjins underbara värld (eller min fantasivärld)

När man varje dag skriver streck på streck på streck känns det nästan helt omöjligt att ens föreställa sig att man kan komma ihåg alla dessa kanji. Tack och lov föddes jag med en hjärna som älskar att se bilder och göra roliga associationer i nästan allting jag ser. Det gör hela kanjiinlärningsprocessen något lättare. Ungefär som att smörja in aftersun på rödbränd hud (det känns rätt bra men är ganska fördjävligt ändå).

Redan i A-klassen, när jag först introducerades till detta mystiska och fascinerande skriftspråk, märkte jag att de tecken jag associerade med någonting lättare fastnade i minnet. Det kändes nästan lite magiskt där ett tag. Det härliga är att bilderna eller historierna inte alls behöver ha någonting med kanjit att göra över huvud taget (även om det naturligtvis är ännu bättre om de hör ihop). När jag lärde mig tecknet för ”lång” såg jag direkt framför mig en kam som fått ben och dansar. Vill man så kan man se hur tecknet verkligen sträcker ut armarna och sparkar ut med det ena (långa) benet.

nagaiNagai – lång

Den som är uppmärksam vet att jag för inte alls särskilt länge sedan köpte en bok som handlar om att komma ihåg kanji. Den boken använder sig av ungefär samma sätt för att lära ut de knepiga figurerna. I inledningen kan man läsa:

”The aim is to shock the mind’s eye, to disgust it, to enchant it, to tease it, or to entertain it in any way possible so as to brand it with an image intimately associated with the key word”.

Trots att jag i samma text läst att man lämpligen inte bör kombinera den här boken med andra studier gör jag precis så som jag alltid gör det, på mitt sätt. Jag blandar friskt och snickrar ihop betydelser från både Heisigs bok, ordböcker, läroböcker och mina egna associationer. Alltså har tecknet för ”spritt/utspritt” blivit ”slavdrivarens fläsk ligger utspritt som en sallad”.

sallad

Tokyo Design Festa

På mässan Design Festa samlas unga, gamla, inländska och utländska kreativa människor som vill visa upp sina konstverk och kreationer. Här kan man handla allt från handmålade skor till lampor som ser ut som bröd. För den som älskar allt sött och kawaii svämmar försäljarborden över av sockriga munk-örhängen, mjukglassplånböcker och ringar som ser ut som bakverk.

Design Festa handlar om orginell design och med så många som vill synas på ett och samma ställe är det svårt att sticka ut. Men jag måste säga att kaninmasker och harpaspelande spökflickor lyckas bra ändå.

image

Tokyo Big Sight

image

image

image

image

image

De roligaste ställena är som vanligt belagda med fotoförbud.

Tågåkarteknik

Trots att jag åker de knökfulla tågen varje dag är det svårt att sluta fascineras över hur många japaner som faktiskt ryms i en enda tågvagn. Att man då och då får se en kind klistrad mot en fönsterruta är även det en syn som lättar upp morgonhumöret.

Idag fick jag lång tid på mig att fundera över japanernas tågåkarteknik då tågen var över en timme försenade (ja det händer faktiskt även här!!). Situationen är inte helt olik den som uppstår längst fram vid scenen på en konsert för något populärt pojkband. Man går in som en människa och kommer ut som en pizza (om jag ska använda mig av Chins ord). Tankar som dyker upp i vid varje station är ”jag dör”, ”är det här slutet” och ”herregud vad är det för sak som rör vid min rygg”. Tack och lov har människor en tendens att liksom skramla på plats så fort tåget sätts i rörelse och resan blir något mer uthärdlig.

Har man oturen att vara en av de personer som vill kliva av innan resten av samhället är det bara att vässa armbågarna och försöka pressa sig ut med våld. Oftast brukar det gå till som så att de väluppfostrade japanerna försiktigt säger ”Sumimasen orimasu” (ursäkta jag ska kliva av). Ingen rör sig. ”Sumimasen orimasu”. Ingen rör sig. ”Sumimasen ORIMAAASU”. I morse flyttade ingen sig en endaste milimeter, vilket resulterade i att en kostymklädd kontorsnisse, halvt panikslaget, började putta ut sina medresenärer ur tåget samtidigt som han ropade ”orimasu orimasu orimasu!”. Med en läderportfölj som enda vapen lyckades han med den tillsynes omöjliga uppgiften att ta sig ur tåget ut i friheten på under 15 sekunder. Rutinerad kille det där.

Japansk postservice

Många gånger kan man bli arg på hur otroligt omständigt det ska vara att lösa ett litet skitproblem. Man kan glömma saker som att säga upp elavtal per telefon, teckna försäkring via internet eller köpa en mobiltelefon på en halvtimme. De här vansinnesprocesserna vägs dock upp av andra väldigt praktiska saker som dygnetruntöppna 7-elevenbutiker i varenda hörn, 3 läskautomater per hundra meter gångväg och, inte minst, Japans eminenta postservice (om man inte ska flytta förstås, då faller den i det opraktiska facket igen).

Att Tokyo är så tättbefolkat, och har en befolkningsmängd på ungefär tre gånger Sveriges, gör att nästan allt är tillgängligt nästan hela tiden. Att jag inte var hemma idag när ett paket skulle leveraras gjorde att jag istället fick en liten lapp där jag kunde välja att antingen ringa eller surfa in på postkontorets hemsida för att bestämma när jag vill att paketet ska levereras. Klockan var säkert efter två på eftermiddagen, men jag kunde ändå kryssa i att få paketet idag. Tack Japan för det!

image

Man kan välja att få sitt paket under någon av dessa tidsperioder.

image
Beställde boken för två dagar sedan. Snabba som fan är de!