Shuurusutoremingu

”Om du hittade gammal fisk i kylskåpet, skulle du äta den då? Jag tror att de flesta verkligen inte skulle göra det, men i Sverige säljs just den typen av mat i affärerna. Namnet är surströmming.”

Det är inledningen på dagens fina presentation om surströmming, eller shuurusutoremingu som man säger på japanska (ett japanifierat svenskt uttal). Att skriva om sin egen kultur på ett språk man studerat i ett halvår är verkligen utmanande, men roligt. Speciellt då det finns många ord man måste arbeta sig runt eftersom man inte alls kan dem på japanska. Man blir kreativ med språket och hittar på nya sätt att använda det på, det är därför jag älskar att skriva, även om något så tråkigt som surströmming. Sedan kan jag inte påstå att min text är ett litterärt underverk, tvärt om är den väldigt enkelt och omintetsägande, men den håller min språkliga nivå och uttrycker precis det jag vill säga. Det är ett framsteg i språkstudierna. Det är bara att fortsätta kämpa på med grammatikregler och glosor, tillslut kommer det flyta på naturligt.

Annonser

Grönt te-fanatiker

image

Det här är grönt te. Vanligt jävla grönt te. Utan socker. Inga konstigheter. Problemet (eller är det verkligen det?) är att jag konsumerar groteska mängder av drycken varje dag. Jag pratar om mängder i paritet med datornördarnas coca-cola drickande. Grönt te klassas som supernyttigt men allt är egentligen en dosfråga. Undrar om det finns några sidoeffekter av överdrivet tedrickande? Jag lär väl märka det snart om inte annat.

Japansk musik

Det händer inget speciellt här för tillfället. Vi lallar runt på stan, äter nudlar och pluggar. I brist på annat att säga tänkte jag dela med mig av min knarklåt för tillfället. Den är japansk. Jag lyssnar inte jättemycket på japansk musik i och med att allt låter nästan likadant. Antingen är det sockersöta, överstylade pojkar som sjunger någon kärleksballad, eller så är det alldeles för unga tjejer som springer runt i minikjolar och ska locka till sig en manlig publik med sina oskyldiga leenden. Ungefär så. Det är inte en rättvis beskrivning, men så känner jag oftare än inte.

Radwimps, ruskigt bra band.

Och för den som är intresserad är AKB 48 det jag klassar som ”typisk japansk musik”. Den här låten spelades verkligen ÖVERALLT i somras:

Vad är svensk kultur?

Då var det äntligen dags för uppsatsskrivning, om man nu kan kalla det så. Vi kan väl säga att det är dags att börja skriva mer än tre meningar i rad på ett ark. Enfaldigt nog antog jag att det bara var att plita ned lite tecken på ett blankt papper, men så enkelt var det visst inte. Det finns strikta regler om vilka tecken som förtjänar en egen ruta, vilka som måste dela och när det är okej att slå ihop en punkt och ett tecken i en och samma kvadrat. Dessutom måste punkter och kommatecken vara placerade i nedersta vänstra hörnet för att räknas som korrekt.

Imorgon skriver vi om kulturen i det egna landet. Så ikväll blir det till att leta upp ord för trähästar, midsommarstänger och surströmming… eller?

image

image

Förbjudet att skratta

Hitoshi Matsumoto och Masatoshi Hamada är en komikerduo från Amagasaki, västra Japan. De är vida kända som Downtown och är skaparna till många av Japans ökända ”batsu geemu”, alltså program där deltagarna straffas på olika sätt när de förlorar eller svarar fel i olika spel och lekar. Ett av mina favoritprogram heter Zettai ni waratte wa ikenai, eller på svenska: Det är absolut förbjudet att skratta. Programmet sänds en gång årligen i samband med nyår. Deltagarna (Downtown tillsammans med andra komiker från ett TV-program som heter gaki no tsukai) utsätts för olika typer av skrattframkallande teaterarrangemang och humoristiska situationer där den enda regeln är: det är absolut förbjudet att skratta! Vad händer om någon skrattar? Denna någon blir genast slagen på rumpan med en stor batong.

Det mest kända klippet utanför Japan (gissar jag på).

Ett längre klipp från ett annat avsnitt.

Mina fantastiska japanskakunskaper

Del två av operation: adressändring gick nästan jättebra, nästan. Att förmedla att jag flyttat och ville uppdatera mitt residence card samt fixa health insurance var inga problem. Inte för att jag gjorde förmedlandet så mycket som kontorsnissen tolkade in hela mitt ärende, men ändå. Efter att endast ha yttrat ”jo, det är så här att jag flyttat till Shinjuku från Suginami…..” var det bara en hel resa  av ”Hai” (ja) och ”wakarimashita” (jag förstår) från min sida. Hela processen tog knappa 20 minuter och i slutet tänkte jag åtminstone tacka för hjälpen med det absolut mest grundläggande uttrycket jag kan ”arigato gozaimashita”, ut ur käften flög istället något som inte liknar något mänskligt ord jag någonsin hört.

Ibland brukar jag undra hur arbetarna på stadsdelskontoren känner när det kommer utlänningar som knappt kan japanska till dem. Utåt är de alltid trevliga, glada och oerhört hjälpsamma men jag kan inte låta bli att tro att det är ganska jobbigt och omständigt för dem att behöva förklara varje sak flera gånger och omformulera sig för att kanske träffa ett ord som vederbörande har i sitt ordförråd. Hur som helst, det jag HAR märkt är att alla tycker att det är hysteriskt roligt när en utlänning ska läsa eller skriva kanji. Detta har jag märkt på alla stadsdelskontor men igår måste jag nästan säga att kanjiskrattet var ännu mer öppenhjärtigt än vanligt (men inte på något vis otrevligt). Det roligaste är ju nästan när man ser på dem att de vill skratta då de ser att adressen man har är skriven enbart med kanji, men håller sig till man själv börjar tveka och tänka ”nä det här går nog inte” (eller ser ut att göra det) varpå de brister ut i skratt och säger ”det är okej att skriva med romanska bokstäver, hahahaha”.