Mitt häftiga liv… typ

image

När planer inte går i lås och man glömmer hemnyckeln får man, i väntan på hjälp, göra det bästa av situationen… läsa en mening i skolboken för att sen ge upp och skriva ett blogginlägg.

Annonser

Jishin (jordbävning)

Det är både läskigt och jävligt spännande att bo på ett ställe där jordbävningar är vardagspotatis. Det finns inget som väcker en mer effektivt under en riktigt tråkig lektion som en ordentlig jordbävning. Nu lät det där förvisso värre än det i själva verket är, i och med att maxintensiteten jag kännt på under min tid i japan är ungefär 2 på JMAs (Japans metrologiska instituts) intensitetsskala. Ja, intensiteten, inte magnituten. Det är svårt det där med begreppen ibland. Magnituden är ett mått på hur mycket energi en jordbävning utlöser och gör det möjligt att jämföra styrkan hos olika jordbävningar. Intensiteten är hur mycket det skakar på en given plats under jordbävningen. Intensiteten är det du själv känner av och kan skilja sig beroende på om du är nära eller långt ifrån epicentrum medan magnituden alltid är densamma.

Vi kan ta förra årets monsterjordbävning som exempel. Epicentrum låg en bit utanför japans östkust. Det numera ökända Fukushima upplevde skakningar med en intensitet enligt JMAs skala på 6 (och var nästan uppe och nosade på en sjua som är max för skalan) medan Tokyo upplevde skakningar som uppmätte 5 (nästan 6 i vissa delar) på samma skala. Kurihara City i Miyagi upmätte maxvärdet 7. Magnituden på kalaset var 9.o (Momentmagnitudskalan) och är den största uppmätta jordbävningen hittills i Japans historia.

Det man känner under en jordbävning beror inte bara på magnituden och intensiteten utan även vad du gör och vilken situation du befinner dig i (och naturligtvis vilken byggnad). Japan formligen kryllar av intensitetsettor (lägsta märkbara intensitetsvärdet på JMAs skala).

En infödd flanör längst Kandafloden kanske helt missar en jordbävning som får nyanlända svenskar att hoppa tre meter upp i luften under sin första japanskalektion. Vad jag menar är helt enkelt att jag säkert ”märker” fler jordbävningar som sker än exempelvis någon som är född i japan och som inte bryr sig om att ta reda på om det var ett passerande tåg eller en jordbävning som nyss gjorde att pennskrinet trillade i backen.

Jordbävningssimulator. När jag var typ 10 såg jag för första gången en film om någon som åkte runt med en mobil jordbävningssimulator (i en lastbil) och ända sedan dess har jag velat prova en själv. På måndag ska det bli verklighet!!

Mer fest i Teknikstaden

Har tidigare skrivit om de halvt urspårade festerna i teknik-mekkat Akihabara i Tokyo (där folk ibland springer i bara kalsonger på gatan utanför). Gårdagen var knappast urspårad, men lika jäkla konstig för det. Japanerna bjöd på Jelly Shots och Ryssarna på de sedvanliga mammutdödande whiskey- coca cola drinkarna. Det märktes att Fede, den italienske musikmästaren, flyttat ur huset då dansgolvet dog ut ganska fort vilket resulterade i att vi började leka skumma fyllelekar som la grunden till hela kvällens konstighetsfaktor. Jelly shot-japanen introducerade oss för leken ”fånga bröstvårtan”. Den går ut på att så snabbt som möjligt greppa motståndarens bröstvårta med ett par ätpinnar. Förloraren straffas på olika sätt. I vårt fall blev det jelly shots. Detta följdes upp av liknande lekar med  mellanstadieaktig karaktär och i och med att mellanstadiet är något som ligger långt bak i tiden tror jag att jag väljer att gömma gårdagens minnen någonstans bland dem från femmans ryskaposten-partyn.

I Akiba måste till och med champagnetornen kläs i neon.

Jaja, vi var tvugna att fuska lite 😉

Neondans är obligatoriskt.

Kvällen viktigaste ljuskälla, epilepsiframkallande glasögon som blinkar blått.


Hon som helt sonika kommer fram och säger att hon älskar en och pussar på en ❤

Resten av bilderna på kameran kan man antagligen sälja dyrt till kvällspressen om någon av modellerna någonsin skulle bli kända, så vi hoppar över dem.

Torsdagshub och Taito Game Center

Torsdagar har blivit officiella pubkvällar på hub i Takadanobaba följt av spelkvällar på Taito Game Center i Big Box. Man kan tycka att det är lätt att tröttna på Hub, men det är fan inte sant. Inte när man ena gången träffar en kille som säger han studerar penisar för att nästa gång prata med en singaporean som byter dialekt var tionde minut och killar som tror att piercingar gör ont fler år efter man gjort dem.

20121019_001838
Jag vinner såklart inget på klosspelen, men betalar Alexander att göra det åt mig. Win-win.

Enoshima fyrverkerifestival

Fram till ungefär ett par timmar sedan var Sumidagawas fyrverkerispektakel den absolut häftigaste fyrverkerishowen jag varit med om någonsin. 10 000 pjäser avfyrades och bjöd på en otrolig föreställning. Enoshimas fyrverkerishow är väl knappt en tiondel så stor men inte mindre spektakulär för det! Vi fick uppleva allt från söta små hjärtan och smilys till gigantiska sprängladdningar som kunde blåst bort halva stockholm. Det bokstavligen fladdrade till i kjolen när de smällde av sina kraftfullaste mästerverk.

Tappert försök att fånga smilyn på kort.

Till musiken från Pirates of the Carribean. Tipsar särskillt om 1:21 och framåt.

You raise me up.

Torsdagspub och Taito Game Center

Låt oss först få överstökat det obligatoriska ”ååh vad många svenskar vi är momentet”: Åååh vad många svenskar vi är!! Så. I och med GoGo Nihon (vars ena grundare är svensk) kommer det onekligen många svenskar till Japan och ska plugga japanska och oundvikligen hamnar vi alltid i samma jäkla hörn på torsdagspubbarna. Jag ska inte klaga allt för mycket för vi har jävligt trevligt, men HERREGUD VAD MÅNGA VI ÄR!!!
Jag och Alexander drog i alla fall helt spontant till Taito Game Center i Takadanobaba efteråt. Där kan man spela arkadspel, klospel (heter det så?) och annat roligt.

Även kostymnissar och -tanter kommer hit. Det är inte särskilt ovanligt, men ser ganska roligt ut. Om man är svensk. De tycker nog det är roligare att se på oss utlänningar som inte vet hur man spelar.

Nu fick bildsekvensen verkligen det att se ut som att det var jag som vann den, eller hur? Om sanningen ska fram var det faktiskt Alexander. Och personalen som såg att jag bearbetat denna kisse ett bra tag kom fram och ”rättade till” (läs: la den lite närmre hålet) och gav mig tips om hur jag bäst skulle vinna nallen.