Japanerna, de med det där jobbiga skriftspråket

Jag har skrivit om det förut och kommer säkerligen skriva om det igen. Kanji. De västerländska studenternas baneman. Att lära sig skriva två fonetiska alfabeten (á 46 tecken) räcker tydligen inte, det ska till ett par tusen kinesiska tecken till innan japanerna är nöjda.

De vackra (men ack så irriterande) små krumelurerna som kallas för kanji, importerades från kinesiskan någon gång på 600-talet. Jag tänker stanna upp redan där och påpeka att detta är ett problem. De kinesiska tecknen är naturligtvis utvecklade och anpassade efter kinesisk grammatik och kinesiskt språkbruk. Eftersom kanji används främst efter betydelsen på tecknet och inte ljudet blir detta ett problem. Alla dessa underbara små streckgubbar pressades in i ett annat språk med ett antagligen ganska stort mått våld och utvecklades därifrån till en variant där ordets huvudmening oftast skrivs med tecken medan verbböjningar (och andra grammatiskt viktiga små detaljer) skrivs med de fonetiska alfabeten.

När man lär sig kanji inser man snabbt att det inte bara är att plita ned några streck på ett papper, man måste även ha koll på vilka ljud som ingår i själva kanjit och vilka som ska skrivas med det fonetiska alfabetet hiragana brevid. Sedan finns det oftast en triljon olika läsningar man ska lära sig. Tecknet för ljust har exempelvis nio olika japanska läsningar och två som är lånade från kinesiskan (enligt vår lärobok, det kan vara fler). Här gäller det bara att nöta och lära sig när det ska läsas på det ena eller andra viset.

Det fina med att använda kanji är att språket blir väldigt bildligt och det finns en annan dimension till språket än med fonetisk skrift. Ett tecken kan användas på olika sätt utan att tecknets själva mening går förlorad. På japanska kan det kinesiska tecknet för rött exempelvis användas som substantiv (rött), adjektiv (röd) och verb (rodna). Precis som på svenska, men om vi nu leker med tanken att jag kände till ett bra tecken för rosa och detta tecken också kunde läsas som rodna, då skulle jag helt enkelt kunna ta det tecknet till hjälp om jag vill beskriva en flicka som rodnar lite lätt och det röda tecknet för rodna till någon som blir helt blodröd i ansiktet. Är man en duktig skribent kan detta naturligtvis göras elegant även med det romanska alfabetet. Den stora skillnaden är att med hjälp av kanji förblir läsningen densamma, men den frammanade bilden olik. Alltså samma språk, annorlunda effekt.

Så här skulle det kunna se ut om vi använde oss av kanji i Sverige.

svenskalesning

svenskakanjiEdit: Det fina lilla strecket ( 一 ) läses en/ett.

Det här långa inlägget är nog ett bevis på att jag fascineras mer av kanji än jag vill erkänna…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s